I am lost in pain without you. ♥

Jag måste bara få säga att jag har underbara vänner. Jag känner mig älskad, saknad och att dom behöver mig. Det är riktiga vänner. Som kramar mig, som ringer mig, hör hur jag mår, hjälper mig, som alltid finns där, som man kan berätta allt för som förstår mig och känner mitt lidande. Under ett tag nu så har jag haft det lite svårt, som jag vet att angelica,sanna och ida också har haft det. Då känns det alltid bra med vänner som finns där och hjälper en. Men just nu känns det som att jag fått alldeles för mycket hjälp. Jag har gått efter vad mina vänner har sagt och vad dom tycker och inte kännt efter själv hur jag känner. När jag tänker efter så har allt blivit så fel, jag vill ha tillbaka dig men på nått sätt känns det bättre såhär. Men att jag inte kan sluta tänka på allt gör att jag inte kan koncentrera mig på något annat än just det.

Jag skulle nog behöva komma bort härifrån ett tag, fara till utlandet och komma på andra tankar i några veckor. Bara komma bort fråna allt och känna att det inte finns några bekymmer alls. Starta o på nytt och göra förändringar. Det hade nog varit bra för mig. Men nu är det inte så, jag ska inte till utlandet så som jag vet, och det finns bekymmer för mig.

Nu till jul får vi våra första betyg. Jag är nervös inför mina. Jag vill verkligen ha bra, jag tror nästan att ibland sätter jag för höga krav på mig själv. På sista tiden har skolan inte gått särskilt bra och det måste jag verkligen ändra på, för jag ska inte låta nått sånt här förstöra mina betyg bara för att jag har det i tanken hela tiden. Jag kommer känna mig deprimerad under ett tag, det tror jag säkert, och jag hoppas det går över. Men nu måste jag tänka på skolan fram tills jul och kommer inte ha mycket tid över till annat.

Nu när vissa av er läser det här tänker ni säkert: Alltså hur kan hon fortfarande vara deppig över det där, släpper hon det aldrig, det var ju bara under en kort tid och så mycket känslor kan hon väll inte ha. Men så är det inte, under den tiden, som inte var lång men det var ändå ett tag, så hade jag känslor. Mer än jag själv kunde ana, och sen när allting var borta så insåg jag det, att jag saknade det. Under den korta tiden hann mycket hända, jag tror det gick för fort om jag ska vara helt ärlig. Och nu känns allt helt tomt. Men jag tror att allt kommer bli bra igen, det är bara en tidsfråga antar jag. Jag vet inte vad som kommer hända den närmsta tiden, det är väll bara att se. Men som jag känner mig nu kan ingen förstå, inte ens mina närmaste vänner eftersom dom inte upplever det på samma sätt, men tack för att ni finns där ändå. Men nu måste jag börja känna efter själv och sluta göra misstag. Men det var nog ändå rätt det som hände, för på nått sätt kändes det bra på samma gång som det kändes dåligt.

Låten som sanna lagt in på sin blogg, när jag hörde den, det gick inte at stoppa, tårarna kom. Jag orkar inte gråta mer över saker som jag inte ska gråta för. Nu ska jag hamna på bättre tankar och leva livet. Men lever bara en gång, eller hur ? Så nu ska jag försöka att inte låta nånting förstöra mitt skolarbete eller jullov.